Det diskuteras och agiteras att vissa hundraser skulle förbjudas och i det sammanhanget nämns ofta pitbull, ovtjarka och herdehundar som varnande exempel. Och javisst, dessa raser har genom avel en mentalitet med egenskaper som är väl anpassade till de uppgifter som hundarna är ämnade till. Därmed har de också en lägre retningströskel och går snabbare än många andra till angrepp eller försvar. Vissa av egenskaperna som dessa raser har passar därför inte så bra in i dagens samhälle och i ett familjeliv, därav "farligheten" när de egentligen reagerar helt enligt sin natur och djupt nedärvd instinkt.

Men, det som inte diskuteras så intensivt är det absolut farligaste som finns, det vill säga en O-ansvarig hundägare! En hundägare som inte bryr sig om det den har i snöret, eller rättare sagt, inte bryr sig ett skvatt om omgivningen och deras hundar. Den här kategorin hundägare borde organisationer och föreningar verkligen koncentrera sig på, anser jag. Inte för att hunden eller rasen är "potentiellt farlig", utan för att den blir det i dessa hundägares händer. Är det någon som skall drabbas av förbud att inneha hund eller konfiskering av hunden så är det denna kategorin!

I början av veckan var Cigge och medföljande husse ute på Gärdet och rastade varandra. Cigge är kullbror till vår Ceasar. Medans de som bäst höll på med den sociala frotteringen bland medhundar och -människor, blev Cigge attackerad av en annan hund. Trots att Cigge tydligt ger signaler om att inte vilja mötas till kamp, vänder huvudet åt sidan och blottar strupen, så fortsätter den andra hunden att gå våldsamt till anfall. Den hugger vilt och aggressivt i ben, tassar, muskler, buk, och huvud, ja vart den än kommer åt på en Cigge som då ligger ner på rygg och visar alla signaler till underkastelse som finns. Det är absolut inte ett normalt beteende hos en hund att fortsätta attackera när motparten visar underkastelse, och blottar hals och buk!

Tur i oturen så hade den andra hunden sitt koppel på så att Cigges husse lyckades rycka bort den från hans egna hund. I blod, gny och gnäll och villervallan som uppstod var de som stod runt omkring mest koncentrerade på att kontrollera vilka skador som uppstått och om Cigge kunde stå, gå eller röra sig. När det konstaterats att Cigge behövde komma pronto till veterinär, så upptäcks också att den attackerande hunden med matte hade försvunnit från platsen.

De upptäcker dock att hunden med matte längre bort på väg till parkeringen för att åka därifrån. UTAN att ha kontrollerat hur det gick med den andra hunden, dvs Cigge. UTAN att ha lämnat namn och andra kontaktuppgifter till Cigges husse för kommande ersättningsanspråk avseende Cigges veterinärvård. UTAN att ha bett om ursäkt eller att ta ansvar för vad hennes hund orsakat.

Bara vänder ryggen till, på väg därifrån, för att ta bilen och åka hem...

Jag själv har fått mina hundar påhoppade och angripna några gånger under årens lopp, och vet mycket väl hur en sådan här attack kan skada. De fysiska skadorna är hemska, javisst, men de läker oftast ut. Men de skador som går djupare och är betydligt mer destruerande är de psykiska där beteendet hos hunden helt kan förändras på grund av en sådan här attack. Det krävs oftast oerhört mycket jobb, tid och  beteende- och miljöträning för att få sin hund hel, lugn och trygg igen. Jag blir lika förtvivlad och upprörd varje gång jag hör talas om något sådant här, och blir mer och mer övertygad om att det är hundägarna som borde förbjudas i sådana här fall. Förbjudas att ha hund, för även den lugnaste, timidaste, mentalt stabila hund kan förvandlas till en potetiell varg i händerna på en dålig hundägare.

Cigge då? Jo med diverse mjukdelsskador, bitskador i led, ben, huvud, buk m m och örat avbitet så är han trots detta vid gott mod ute på promenad, meddelar en chockad, arg och ledsen husse. Jag blir så rödglödgat förbannad och arg för Cigge och för husses skull att de ska behöva uppleva något sådant och ledsen att det ska behöva hända. Varför i herrans namn släpper man sin hund lös om den tidigare visat aggressiva tendenser och utfall? Varför går man på en hundtät rastplats med en hund som är aggressiv mot andra hundar?

För mig framstår egenskaper som än mer värdefulla att bevara, de egenskaper som fortfarande - till stor del - finns kvar i Dansk/Svensk Gårdshund, åtminstone kan jag se dem hos våra egna hundar här hemma. Just de egenskaper att de bildar flock oftast utan gruff - även med främmande hundar som kommer hit till deras eget hem, det som är deras eget revir - utan att direkt slåss om revir eller rang. Det finns en mindre böjelse för aggressivitet och en naturlig acceptans av främmande individer av samma art, som jag ser det. En egenskap som gör att flera hanar och tikar kan leva sida vid sida - för det mesta i lugn - och att valpar kan vara tillsammans med och i flocken. I ett socialt intensivt och individtätt samhälle borde det väl vara dessa egenskaper som är oerhört viktiga och värda att bevara hos hundraser. Och Dansk/Svensk Gårdshund verkar vara perfekt predisponerad för att leva i ett sådant samhälle med egenskaper helt i enlighet med evolutionens principer - dvs adaptiva egenskaper som gör sannolikheten för överlevnad större...

Alla bilder i detta inlägg äger Tiptail.com

 ...från Jet i USA. Jet är kullbror med Eizo och vår egen Ewert, slyngeln som fortfarande bor hemma hos mamma.

Jet bor även han i ett kollektiv tillsammans med några colllies, bordercollie och en blandrasmix. De flesta av dessa är s  k rescue dogs.

Hans bästa vän har blivit corthårscollien Tatum, en vacker och klok lady som med ålderns rätt bestämmer var skåpet skall stå i flocken.

Men en sak har hon tidigare varit dålig på och det är att leka med andra hundar. Jet har lärt henne "tug", att kampa med trasor, rep eller andra saker som lämpar sig för lek. Ibland hittar de saker som kanske inte var menat som leksak, men som passar bra för ändamålet ändå -  husses skor till exempel...

Tatum är ursprungligen en rescue dog, en hund som farit illa och som omhändertagits och placerats om i ett nytt hem. Turligt nog för henne - och även de andra i flocken - så kom de till Cynthia och hennes man Peter. Ett hem med stort hjärta och där det ryms mycket kärlek, förståelse men också fostran.

Cynthias passion är just hundar och att träna och tävla tillsammans med dem i olika discipliner. På YouTube har hon lagt ut filmklipp där vi har kunnat följa Cynthias upplägg och träning avJet inför kommande tävlingar i Agility och Lydnad.

Suss gott du Jet, det är så skönt att se att du har ett spännande, utvecklande och rikt liv därborta. Den här sidan av de s k sociala medierna är helt fantastisk! Just detta att kunna få vara med och följa uppväxten och utveckling - trots att ens uppfödning har flyttat till andra sidan jordklotet - är bara förunderligt, fantastisk bra.