Ända sedan Cads äventyr med älgarna har han haft strut på huvudet för att inte få tillfälle att riva upp broderiet han har kors och tvärs i underkäken. Han har rastats kopplad och inte fått springa lös som han vanligtvis brukar. Fredag morgon så gick jag och Mannen i huset runt i trädgården och smidde planer – Cad följde mig troget i hälarna med kopplet släpande efter när vi gick runt och tittade på vad som och hur saker & ting skulle göras. Ända tills jag vände ryggen till under en sekund! Då var han och syster Una som bortblåsta!

Vi ropade och ropade, men ingen Cad och ingen Una. Vi sökte runt på gården, men fortfarande inte ett spår. Inte heller vid det vi kallar Krondiket fanns det några hundar. Krondiket ligger vid gränsen och dess kanter ser ut som de s k bergsfolkens byar – det är bebott med sorkar och slänterna har hål vid hål vid hål – ett eldorado för en Dansk/Svensk Gårdshund! När det gått någon timma och Una kom hem ensam blev vi riktigt oroliga – Cad i strut och med ett koppel släpande efter sig! Inte bra framtidsutsikter! Hade han fastnat? Han hörde ju inte så bra i struten…kunde han ha blivit påkörd? Var han dognappad? Vi var helt säkra på att han inte frivilligt skulle följa med någon människa, det är han för reserverad för. Men i och med kopplet som släpade efter, så skulle någon lättare kunna få tag i det och fånga in honom.

Jag ringde polisen och eftersöksansvarig i länet och anmälde honom försvunnen. Sedan började maken och jag söka av våra marker och skogen. Vi sökte också runt grannarnas lador och uthus men ingen hund i sikte. Vi ringde runt och frågade – ingen hade sett någon hund. Vi körde utmed vägarna och tittade i dikeskanterna – ingen Cad. När kvällningen kom och det började mörkna var han fortfarande spårlöst borta. Det finns lo, vildsvin och varg som rör sig i grannskapen – en liten hund har inte en chans att överleva ett möte med någon av dem. Vi började söka av grannarnas skog, men vid 12-tiden på natten fick vi ge upp då vi knappt såg handen framför oss. Det var nästan frost den natten – under dagen hade det varit stekande sol.

Tanken på att han satt fast någonstans gjorde ont.

På natten fick vi några timmars orolig sömn men vaknade vid 4-tiden på lördag morgon igen. Vid 5-tiden var vi ute och fortsatte söka av där vi slutat vid midnatt. Jag kontaktade Radio Skaraborg på morgonen, men trots att de inte hade egna nyhetssändningar under helgen, förmådde de Riksradion att få ut efterlysning av Cad i samband med ordinarie nyhetssändning varje hel timma. Fantastiskt! Ett Stort Tack för bemötandet, förståelsen och hjälpen Radio Skaraborg! Vi ringde också till polisen, jaktområdesansvarig, hundpensionat m fl men där fanns vare sig någon upphittad eller överkörd hund. Under förmiddagen blev vi några fler i sökarbetet vilket underlättade betydligt då vi kunde bilda skallgångskedja, och därmed effektivare söka av olika skogsområden. Men fortfarande ingen Cad.

Under lördag eftermiddag när vi tillfälligt återsamlats hemma på gårdsplanen kommer vår granne gående. I släptåg har han en mycket glad, törstig och hungrig hund. Vid ytterligare en genomsökning av uthus och ladugård hittade han Cad, han hade mycket riktigt fastnat. Jag tror ni kan föreställa er hur lättad & glad husse, men såklart även matte blev över återseendet?

Ett stort TACK till er som hjälpte till och även delade vår oro under dessa två hemska dagar. Tack till grannarna, Töreboda Agilitysektors ordförande Christina Johansson, Ulla Adamsson, Emilia, Eva, Berit, Anders, Radio Skaraborg, Mariestadspolisen m fl.

Vi kom ju på att det var ett antal gäster som besökte vår gård, men blev snart varse att dessa minsann inte var de enda. Till våra hundars stora förtjusning visade det sig att det även bodde en hel sorkkoloni i äppelträdgården. De bor där inte längre.

Det liknar nu instället mer ett slagfält med djupa kratrar överallt. Säga vad man vill om Dansk/Svensk Gårdshund, men flitiga är de när de själva vill! Visst är det fantastiskt med en så allsidig ras? Skulle man nu inte råka ha tillräckligt med jobb ändå, så ordnar de lätt det åt en…

En instinkt som är mycket starkt nedärvd hos rasen Dansk/Svensk Gårdshund är jaktinstinkten för råttor, möss och sork. Som alltid med instinkter så finns de där, men graden varierar naturligtvis på individbasis. I vår flock är det en tik som har fått dubbla doser av den förmågan, och det är vår Anni. Många är de gånger som vi fått hämta hem henne då hon blir fullständigt blockerad och totalt döv när hon fått korn på att det finns sork. Vad vi får hem är ett monster - en helt genomlerig hund där ögonen är irriterat röda av all jord, och med en kaka av lera i munnen som vi får hjälpa till att skrapa ut. Se så vacker hon kan se ut efter ett sådant arbetspass. Vilken utställning skulle inte hon kunna ta hem storslam på med den rastypiska O-utlooken...?

O-emotståndlig, eller hur?

Jaha, då var det dags igen! Dags för ännu ett avbrott i vardagens lunk - "Aldrig en vardaglig stund med en Dansk/Svensk Gårdshund" skulle man målande kunna beskriva livet med en DSG.

Det fanns hyresgäster inte enbart i äppelträdgården utan även i husgrunderna, vilket visade sig när vi väl flyttat in. Slika som går under förkortningen SSS, dvs Störande, Stökiga & Stinkande. Grävlingar! Denna grävlingkoloni har inte bara ockuperat husgrunden på huvudbyggnaden utan även drängstugans.

Om det nu bara hade varit att de hade egenskaperna SSS så hade de kanske fått vara kvar - men de innebär ju en reell fara för våra hundar. Inte någon av dem skulle klara en batalj med en grävling. Och när tre av dem, Lady och hennes två döttrar Anni och Bella spårat och ställt en grävling under drängstugan beslöts att något måste göras! Miljö- & Hälsoskyddsnämnden kontaktades och viltansvarig jägare kom farandes med en grävlingfälla. Fällan preparerades enligt alla konstens regler med en blandning av grävlinggodis, det vill säga rå köttfärs & hundmat toppat med stringlad honung, och gillrades sedan framför en av gluggarna i stenfoten. Husgrundens övriga gluggar sattes igen och sand spreds framför så att vi kunde se spåren vid eventuellt grävlingbesök. Mumma för en grävling var serverat!

Ha, trodde vi ja! Men det visade sig vara mums även för en annan listig och matglad individ! På morgonen, när hundarna släpptes ut för de dagliga morgonritualerna, gick vi runt huset på spårsökning då fällan hörs slå igen!

När jag kom runt husknuten fick jag se - inte en grävling - utan en skamsen Lady Stolta Ebba i fällan. Av hennes kroppsspråk att döma när hon släppts ut, såg det ut som om hon ansåg att det var förbaskat ofint av oss att servera slik delikat frukost inuti en så obekväm & trång anordning...

Eftersom det inte blev så bra matchning mellan frånträde av vårt gamla ställe och tillträde till vårt nya, har vi under vintern tillfälligt bott i radhus med tillhörande 20 kvadratmeter gräsmatta. Trångt och inklämt tyckte både vi, hundarna och katterna!  Men idag har vi äntligen flyttat från ghettot! Äkta hälften är borta på jobb under veckan, så sonen och jag har med gemensamma krafter och hjälp av flyttfirma transporterat det sista av bohaget till vår gård. Rörigt och inte riktigt modernt, men fritt och helt, helt underbart! Så vi längtat!

Första natten vaknade jag av att det kom besökare, passade då på att släppa ut hundarna för pinkning och utforska vem det var som gästade oss vid denna tidiga timma. Det skulle jag inte ha gjort! Det fanns inte bara bilburna besökare på farmen den natten, utan även fyrbenta & behornade sådana fanns i vår egen äppleträdgård! Una och Cad drog iväg med blixtens hastighet till äppleträdgården - det blev ett herrans oväsen - brak, dunsar & smällar, ylande & skällande. Tur att vi har en bit till kyrkogården då det blev en ljudsymfoni som kunde väckt upp en död!

Det tog en kort stund så hördes ett ylande som fick blodet att isa i mina ådror, för att sedan bli dödstyst. Ni må tro att det hann passera många tankar under de sekunder jag stod där i den kolsvarta natten! Men nästan omedelbart kom de två rymlignarna skamset tillbaka. En Cad som var klarröd av blod på sitt i vanliga fall kritvita bröst och med hängande haka. Han hade jagat bort älgen, troligtvis varit för närgången och fått en spark som skalat av hud och kött från framkanten av hakan och bak. Tänder, skelett och strupe vågade jag inte ens titta på, det fick veterinären sköta om när Cad låg på operationsbordet följande morgon.

Då Cad är min käre makes dyrbaraste juvel, så ni kan säkert föreställa er min vånda ínför att ringa och tala om vad som hänt.

"-Cad har jagat älg inatt och ligger nu på operationsbordet..."

Operationen gick bra, inga tänder utslagna och inga skelettbrott visade det sig - så jag kunde ringa i efterhand, tala om vad som hänt och meddela att allt gått bra. Den som led mest - förutom vår plånbok - var nog lille Cad själv. Han fick med sig en souvernir från veterinärkliniken - en strut på huvudet och med stränga order att gå i koppel tills minnet från älgjakten läkt...

Dansk/Svensk Gårdshund är ju känd för att vara en allroundhund, men detta att ha en älghund också hade jag gott kunnat vara utan.